Det knarrade och knakade i mina leder då jag sträckte ut mitt vänstra ben. Det krashade och krasade när mitt vänstra ben välte ner blomkrukan som stod i fönstret. Förbannat! Krampaktigt utförde jag och min kontorsstol en pirouette. Jag böjde mig fram, utan att resa mig ur stolen och drog ut dammsugaren under skrivbordet. Vi surrade glatt tillsammans under en minut. Under min vänstra armhåla stod min TV. Jag slog på den, lade fötterna på sängen och sjönk djupare ner i min stol. Regnet smattrade på fönsterkarmen utanför mitt fönster. Nyheterna var bra. Mycket saker hade hänt. En del hemska och en del mindre hemska. Sånt som vi trygga människor vill se. Jag sträckte in handen under sängen, där jag har mitt skafferi och tog ut en konservburk. Makrill i tomatsås. Burken hade börjat rosta lite. Jag öppnade den och åt innehållet med en gaffels hjälp. “Ahh! Dags att bajsa!” sa jag. Och upp jag stod. Böjd i ryggen klev jag över den lilla högen med saker som under en tid samlat sig på mitt golv. Jag slog tån i min hantel, men valde att hålla känslorna inne. Väl på andra sidan högen vände jag mig om 180 grader och skönk ner med stjärten på toasitsen. Jag satt där länge och läste en artikel om sudoku. När jag var färdig återvände jag till min tomma stol som stod och väntade på mig på andra sidan rummet.

Mitt rum är litet. Utanför mitt fönster finns ett stort rum. Jag vill ha ett större rum.

/Woland

En blå bil parkerade på min fot en dag…
Den parkerade tydligen där, helt efter eget behag…
“Hörrudu din skrothög!” skrek jag.
“Det du gör går emot Svea Rikes lag!”…
En blå bil parkerade på min fot en dag…
Den står där än idag…

/Woland

Människan är utrustad med ett avancerat energisystem. Ett matsmältningssystem. Människan är en avancerad organism. Man stoppar saker i munnen, tuggar och sväljer. Man häller vatten och öl och saft och sojamjölk i strupen. Många säger att kroppen består av en herrans massa vatten. Jag litar på dem.
Så jag stod placerad framför toalettstolen idag. Byxorna var nerdragna, toalocket var uppfällt. Också den del man sitter på var uppfälld. Killar står upp och kissar. Vi killar kan stå upp och kissa. Jag stod där, i badrummet och väntade några sekunder på att kisset skulle komma, då jag överraskas av en gyllene stråle till vänster om mig. Rakt ner i toalettvattnet for den. Det karaktäristiska kiss-i-vattenljudet fyllde luften i mitt badrum. Förvånad och lite skamsen över att stå med byxorna nerdragna sneglade jag åt vänster, jag hann knappt urskilja en figur bredvid mig innan en glänsande gul stråle från höger dyker upp i mitt högra ögas högra ögonvrå. Ännu en! Snabbt, den här gången, vände jag ansikte och blick åt höger för att mötas av ett glatt ansikte. Ett skinande glatt léende av vita tänder som sa “Tjena!” Den kissande mannen framför mig lyfte handen i höjd med sitt ansikte och hälsade på mig. “Tjenamors!” sa han igen. Jag sänkte blicken ner till vattnet i toaletten, som vid det här laget hade färgats gult. Jag såg ännu en stråle dyka upp. Den här gången snett framifrån åt höger. Sedan kom ännu en, och ännu en. Och flera till. Från alla håll. Förstummad drog jag upp byxorna, utan att knäppa knappen. Min blick var fortfarande riktad neråt. Utan att dra upp gylfen. Jag öppnade dörren och gick ut. Bakom mig kissade en grupp män.

Killar gillar att kissa i kors. Av någon underlig anledning. Jag har aldrig förstått charmen med denna syssla.

/Woland

Värt att notera är att jag var rejält kissnödig under hela den tid som detta inlägg skrevs.

Följande text skrev jag i Juli eller Augusti. Jag har hejdat mig från att publicera detta inlägg ganska länge, av olika orsaker. Och det är inte en text jag skulle skriva i dagsläget. Jag bestod av en annan kropp och personlighet då. Andra känslor. Nu är jag ny. Varje dag är jag ny. Texten nedan är inte ny. Men förtjänar att bli publicerad.

Vändpunkten. Siffrorna jag inte mindes. Siffrorna. Siffrorna jag skulle minnas… nummer nånting, nånting. Jag hade lovat mig själv att aldrig glömma bort. Aldrig gå i fällan igen. Men jag gick, över bron, över bäcken. Utan skor. Utan ljus. In i djupet. Lera slöts runt min fot för varje kliv jag tog. Frusna fingrar och händer sträckte sig efter mig och försökte hålla mig kvar under ytan. Krävande och hungriga. De greppade mig. Jag stod och tittade upp mot, och förbi trädkronorna. Jag sjönk lite djupare ner i leran. Hela min värld omslöt mig i en djupt blå ton. Värmelös. Värme.. lös. Ljus lös ovanför trädkronorna. Stjärnorna, sade jag. Utan att släppa blicken från det bortom trädkronorna, stod jag länge helt stilla, nästan helt utan att andas. Där uppe. Jag drogs nedåt. Jag drevs bakåt. Jag drevs bakåt som av en långsam och tung vindpust mot mitt bröst. Djupt blå grässtrån, långa och spindelbenslika vilade de sig emot mina ben. Som om att de ville få mig att lägga mig ner. Jag gav efter, föll bakåt, fortfarande med blicken uppåt. Det var mjukt. Leran masserade min rygg, mina axlar, min nacke. Gräset omslöt och smekte mig där jag låg. Träden lutade sig över min kropp och svajade harmoniskt taktfullt, som till musik. Det var som en dans i min ögonvrå. Det var vackert. Jag grät. Grässtråna fångades av vindens pustar några gånger, innan de alla samtidigt lade sig över min kropp och förde mig djupare ner i leran. De fångade mig. Jag gick i fällan. Jag släppte aldrig blicken från den stjärna på himlen som förtrollat mig. Trollbundit mig. Jag föll mot djupet. Djupt, omätbart djupt. Jag var begravd, men stjärnan lös än för mig. Starkt. Högt ovanför mig. Begravd under stjärnorna.

/Woland

Allt började när jag satt vid strandkanten härom dagen. Mina stackars fötter hade fått bära min ickemagra kroppshydda en ganska lång sträcka. Jag satt vid strandkanten med fötterna nerstuckna i sanden. Det var kallt. Skitkallt. Men det var just den kur mina svettiga fötter behövde.
Sedan den dagen har jag haft ett ihållande pirrande i min kropp. Ett pirr som längtade tillbaks till sandstranden. Att få sticka ner fötterna i den hårda, kalla sanden. Där jag bor finns ingen sand. Jag testade att hälla jord över fötterna, men resultatet var futtigt. Ohållbart och uruselt. Jag satte mig på min bokhylla och tänkte. Jag tittade in i väggen och träffades av en slående tanke. Jag rusade ut och iväg. Iväg till verkstan för att återvända med en slägga. På bara någon timme hade jag jämnat väggen med marken. Dammet yrde. Men tegelstenarna var hela. Jag började…
Nu är jag inmurad. Jag var en murare för kvällen. Hela min kropp är inbäddad i tegel och det där kladdiga man har emellan stenarna. I’m a living wall!

/Woland

Mörkret sluter sig runt min själ. Ångesten. Denna eviga ångest. Den ligger i halsen. Den pulveriserar mina ben. Den är i magen…

Det är ångest. Jag befinner mig i en ond, extremt ångestladdad cirkel. Jag har slut på rakblad till min rakhyvel. Jag har ett, men det är slött som en smörkniv. Slött som likgiltigheten. Jag har också ett yvigt och vildvuxet enveckas-skägg. Som bara växer sig längre och grövre för var dag som går. Som en snårskog. Jag vet att det kommer vara än mer smärtsamt att raka mig när skägget växt sig längre. Trots denna vetskap förmår jag mig inte till att ta till rakhyveln. Den är för slö! Men jag måste raka mig… nån gång. Jag må se ut som Chuck Norris (God bless you) när mitt skägg stadgat sig, men i och med att jag inte ÄR Chuck Norris så kan jag inte besitta samma oändligt sköna, manliga vackerhet som han. Jag blir sunkig, skabbig och ser ut som en luffare. (Alla luffare har skägg.) Jag är fast i en spiral som bara går djupare och djupare. Mitt skägg fördömmer mig.

Imorgon ska jag raka av det!

/Woland

Jag gick min vanliga rundtur i centrum. Alldeles intill den nyöppnade brödfabriken stod jag och väntade. Jag väntade på att bilarna skulle köra förbi. Då skulle jag lyda den vise gröne herrens råd om att gå över gatan. Den gröna gubben gillar verkligen att gå. Faktum är att jag aldrig sett honom stå stilla. Han är alltid på väg någonstans. Det tilltalar mig. Den gröna gubben. Inga bilar kom. Jag stod där och glodde dumt.
Jag tittade snabbt åt båda hållen. Eller rättare sagt: Jag försökte titta åt båda hållen. Det gick utmärkt fram tills att jag, efter att ha tittat åt vänster, skulle vrida mitt huvud till höger. Huvudet låstes i framåtläget. “Vadnu?” tänkte jag. “Vadnu?!” sa jag rakt ut. Den röda gubben skiftade färg till grönt. Jag stod still, som ett frågetecken. En bil närmade sig, mullrandes, från vänster och stannade vid sitt rödljus. Jag sneglade på bilen. Bilen sneglade på mig. Jag lyfte på fötterna några gånger. Som för att värma upp benen. Gubben blev röd igen. Bilen körde iväg, skakandes på huvudet. Jag visade föga uppmärksamhet till något annat i min omgivning än mot min egen förvirring över vad som precis hänt. Jag stod där som ett fån.
Jag tittade upp. På motsatt sida av vägen var gubben röd. Jag höll upp mina händer framför mig. Trodde jag. Ty endast min vänstra hand syntes framför min näsa. Jag sänkte handen till min sida. Torkade svetten. Gubben blev grön. Jag gick. “Jag kan i alla fall gå.” tänkte jag. Jag trippade snabbt över gatan och traskade vidare på stigen ner mot torget. Medans jag gick kunde jag inte släppa vad som nyss inträffat. Jag hade inte mod till att lyfta upp händerna framför ansiktet igen. Inte heller kunde jag med att göra annat än att hålla huvudet och blicken stadigt riktat framåt. Det kändes bättre nu. Jag lunkade sakta ner för den regnvåta grusvägen. En smal grusväg med svag vänstersväng. Jag närmade mig torget och drabbades plötsligt av ett starkt behov av att besöka ett apotek. “Munvatten skulle smaka gott.” sade en tanke i mitt huvud. Vid torgets början höll jag precis på att svänga åt höger, då jag just -inte- gjorde det. Mina fötter och min kropp. Mitt huvud. Allt! fortsatte snällt att lunka rakt framåt. Jag stretade emot min idiotiska kropp och försökte luta mig med hela min vikt åt höger. Fördömt! Ingenting hände. Inte en rubbning. Ingenting. Jag hade förlorat min förmåga att svänga höger. Mitt höger var handikappat. Skadat. Jag stannade mitt på torget och stirrade med tom blick rakt fram. Där låg bageriet. Och floristen med alla tulpanerna. Väldoftande tulpaner från Holland. Jag ville stoppa en i mitt hår. Precis vid örat. Men jag stod bara där och begrundade min situation. Mitt “höger” var inte längre brukbart till sin fulla kapacitet. Jag svängde åt vänster. Och sedan svängde jag ytterligare lite åt vänster. Och lite till. Tills jag snurrat nästan ett helt varv. Hah! Jag stod nu med näsan riktad till höger om min ursprungsposition. Jag skrattade hånfullt åt höger. Med stolta steg satte jag iväg mot apoteket. Jag utförde mina ärenden och begav mig vänstersnurrandes hem. Upp längs stigen (Här fick jag snurra flera gånger för att ta mig igenom den smala högersvängen). Tillbaks över övergångsstället (Jag tittade åt vänster och snurrade). Jag snurrade några varv i sängen och somnade.

/Woland

En vacker dag. En vacker dam. Vad eller vem som överglänste den andre kan jag bara spekulera i. Känslan som spred sig genom min kropp var den av förnöjsamhet. Av lekfull glädje. Det var en sådan dag. En sådan dag som man säger “det här är ändå livet!” till. Man menar det. Romantiken sprudlade från bägge våra hjärtan. Lusten och glädjen. Blomman i fönstret. Den lugnt ljussatta herrtoaletten. Brödkorgen.

Vi hade farit hem till henne. Vi var något på lyset. Hon och jag. Vi vinglade in. Kysstes. Hon tände några levande ljus samtidigt som vi dansandes, snubblade in i sovrummet.  Vi tumlade runt i sängen och det dröjde inte länge förens jag insåg mitt katastrofala misstag. Engångsgylfen! Jag hade ju engångsgylfen på! Jag var ju fullt medveten om vad som kunde vänta mig denna perfekta kväll med min väldoftande, underbara dam vid min sida. Likförbannat var jag tvungen att råka ut för engångsgylfen. Och lika jevla förbannat var jag tvungen att bruka min engångsgylf då jag besökte toaletten på restauranten. Gylfen går ner, gylfen går upp. Sedan är det kört. Pang! Fabriken bommar igen för att aldrig öppnas mer.
Jag förklarade med lågmäld ton mitt något pinsamma klavérsteg för kvinnan i sängen. Antiklimax var ett faktum. Vi satt där en stund på sängkanten. I tystnad. Jag tog min bruna kavaj och gick hem.

Jag gick nedför gatan i nattens lampsken. Regnet fuktade asfalten och min kind.

/Woland

Idag bestämde jag mig redan efter frukost att jag ville sitta på en stol. Sitta på en stol hela dagen. Det gjorde jag också. Min stjärt har fått våffelmönster och fungerar nu utmärkt som mattillverkningsverktyg.

Medans jag satt slogs jag av insiktsinsekten i ansiktet. Jag ruskade på huvudet och var smått uppretad då jag upptäckte att jag inte alls givits någon insikt. Det visade sig vara ett vanligt slag som insiktsinsekten delade ut till mig. För att han tycker jag varit en slöfock. Han har rätt! Jag har på sistone utsöndrat ovanligt lite hjärnvågsenergi. Min annars så höga tankeverksamhet har i princip varit nollställd. Både på det kreativa och intellektuella planet. (Se bara så lite jag skrivit de senaste månaderna!)

Jag skäms, men lovar bättring!

/Woland

En sådan bandit! Gangster! Förödmjukad och trampad på lyfte den mindre av de två krukväxterna (liten är ingen överdrift, min kufiske vän är pytteliten, snårig och rund) ilsket armarna i vädret. Banditen var jag. Det var mot mig krukväxten hyste sin förargelse. I dag hade jag varit och handlat. Och med mig hem hade jag en liten blomma i en kruka, vilken jag placerade precis intill och framför de bägge två tidigare nämnda. Blomman var fin. Fin och rosa. Som en blomma ska se ut. Den större av de två krukväxterna välkomnade blomman med öppna armar. Det var bara trevligt att få lite färg i den annars så gröna vardagen ansåg han.
Den kortväxte av de två var inte av samma åsikt. En sådan blomma skulle helt säkert skapa obalans i den hyggliga vänskap de bägge två hade haft enda sedan de köptes av mig i affären.

När jag vaknade dagen efter, en viktig poäng är att jag vattnade växterna innan jag gick och lade mig, något som den lille drog nytta av, upptäckte jag till min förskräckelse att den lille krukväxten hoppat från fönsterkarmen. Han hade försökt ta sitt lilla liv. Med vattnets hjälp hade han grott en arm. En arm som sträckte och slingrade sig över till storebroderns orange-röda kruka för att trycka ifrån med sådan kraft att den lille föll över kanten. En sådan beslutsamhet. Jag kände mig dum. Hade jag vetat innebörden, vetat tyngden av orden han skrek ut.. jag kände mig verkligen som en gangster. Jag skyndade fram till krukväxten och lyfte varsamt upp honom. Jag värmde stackarn i mina händer. Förlåt mig min lille vän. Jag gav den en puss.

Numera står blomman på golvet brevid min toalett. Inte bara för att krukväxten ville det, utan för att den lyser upp hela badrummet med sina små, rosa blommor.

/Woland

(Detta är en sann berättelse!)